|
2002-12-27 | Fakta | Tipsa en kompis
Hitta hältor - hur då?

Du vet i vilket ben hästen är halt, men hur vet man exakt VAR i benet hästen har ont? Hur mycket du än frågar - så kan den inte svara.....
Stallsmart ger här en liten guide till de vanligaste undersökningsmetoderna för att lokalisera en hälta om det tex. inte finns någon yttre vägvisare som värme, svullnad eller puls.
Böjprov Att göra böjprov är sannolikt den vanligaste metoden vid hältundersökningar. Hela benet eller en separat led böjs ihop ca 1 minut. Efter det springer man med hästen på ett plant och hårt underlag. Veterinären kan då se om böjningen framkallat någon kraftigare reaktion – alltså om hästen haltar mer än innan. Syftet med böjprovet är att provocera den smärtande platsen och på så sätt göra hältan lättare att lokalisera.
Bedövning Har man fått fram en böjprovsreaktion kan man gå vidare genom att bedöva "bort" det misstänkta smärttillståndet i en led eller andra strukturer (t ex ledband, senor mm). Bedövningen kan läggas lokalt i en led (t ex en kotled) eller så kan nerver som berör olika stora områden bedövas. Det normala är att man försöker bedöva ett så litet område som möjligt. Efter bedövningen gör man ett nytt böjprov och reagerar inte hästen då med ökad hälta har man med stor sannolikhet hittat var problemet sitter.
Röntgen Syftet med att röntga är att hitta (eller utesluta!) en eventuell fraktur, spricka, cysta eller liknande.
Ultraljud Framförallt används ultraljud vid mjukdelsskador, det vill säga skador i senor, ledband och muskler. Vid senskador är ultraljudsundersökning av avgörande betydelse för att kunna bedöma hur allvarlig skadan är och för att övervaka läkningsprocessen. Genom att bevaka hur läkningen går kan man dessutom avgöra hur mycket och vilken typ av träning som hästen kan göra.
Scintigrafi Med scintigrafi kan man lokalisera skador i benstrukturer som inte kan göras med röntgen. Vissa skador kan med den här tekniken upptäckas i ett tidigt stadium, dessutom kan man övervaka läkningsprocesser. En radioaktiv isotop ges intravenöst (ofarligt för hästen). Isotopen absorberas sedan mer eller mindre i de vävnader som är av intresse. Områden med någon form av ökad benaktivitet eller ökad blodgenomströmning uppvisar en större mängd av isotopen. Metoden finns idag bara tillgänglig på hästkliniken vid Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) i Uppsala.
//Källa | Hästveterinären på www.travsport.se
-
Jessica
|